Man lyssnade på militären när det passade

av Bengt Gustafsson

Bengt Gustafsson

 

“Since the commander in chief of the swedish armed forces started a debate about what     was called  ”the one week defense” an irritated Prime minister commented it with calling the defense ”an address of part”. an expression that provoked a lot of people as they have realised that the defence, which the so called new moderate party is responsible for, coudn´t meet any serious military attack. the discussions afterwards among other things has taken up the relations between the goverment and the commander in chief, and the editor of this publication has asked me to write a paper about how i experienced such relations during the period 1986-94.”

 

löd rubriken på förre DN-redaktören Olof Santessons avsnitt i artéus och Zetterbergs bok om högsta ledningen. Vi ska återkomma till mina egna erfarenheter av förhållandet mellan regeringen och ÖB-myndigheten, som redaktören för KKrVAHT (Kungliga Krigsvetenskapsakademien) önskat en belysning av.  Först ska jag dock kommentera några påståen den i en uppsats av ledamoten och professorn vid FHS Gunnar Åselius, i vilken han enligt min uppfattning i stor utsträckning skriver om detta förhållande, även om han menar sig skriva om den militära professionen. Det tycks vara fler än jag som inte gillar vad han trots allt skriver om den nuvarande officersprofession, för både högkvarterets generalmajor Dennis Gyllensporre och Officersförbundets Eva Langlet har ta git till orda i  saken.

Det jag personligen reagerat för är uttryck som ”den är under alla omständigheter inte en profession som  andra”  och ”det är svårt att jämföra officerare med läkare  och  jurister eftersom den militära professionen – till skillnad mot de övriga två – saknar verklig autonomi i sin yrkesutövning”. Langlet svarar i sin faktaruta: läkare, advokater och militärer är exempel    professioner.  En uppfattning som jag naturligtvis delar, eftersom jag under min ÖB-tid just på grund av officersyrkets krav på kunskapsbredd och -djup samt självständighet tog initiativet till och fick politikernas beslut om att förändra Militärhögskolan till en högskola med erkänd forskning – under civila professorer som Åselius – och nu äntligen, som försvarshögskolan, med examensrätt i det militära ämnet Krigsvetenskap. resultatet av deras verksamhet har väl nu och då fått kritik såväl inifrån som utifrån.

 

Här är inte platsen att närmare utveckla varför officersyrket av såväl specialist- som generlistkaraktär är en profession. Det skriver Gyllensporre mångordigt om. Möjligen om ett par egenskaper som bör prägla utö- varen: vett, vilja och handlingskraft. istället över till relationerna mellan regeringen och den svenske myndighetschefen. i slutet av sin uppsats skriver Åselius: att ”statsministern i januari 2013 beskriver försvaret som ’ett särintresse’, vilket väcker viss uppmärksamhet, men ger sannolikt en korrekt bild av hur sektorn numera uppfattas av den politiska makten om försvaret ska beskrivas som ett särintresse bland andra i samhället, utmärker det sig sannolikt också genom svaghet.” vi är nog många som har svårt att se vad detta har med plutonchefens eller bataljonschefens professionella kvalitet och självständighet att göra. Däremot torde Reinfeldt och Borg, tillsammans med sin svage försvarsminister, ha förlorat på denna nonchalans. Åtminstone förr i tiden hade institutionen ÖB hos de flesta svenskar stort förtroende. Det kan vi nog tacka den i den offentliga försvarsdebatten skicklige Helge Jung för och inte minst hans folklige efterträdare Nils Swedlund, som var ÖB i mer än tio år. Den nuvarande Sverker Göranssons tal om ”enveckasförsvaret” väcker stor uppmärksamhet och har gett effekt rörande vanligt folks förståelse för hur illa det är ställt med de nya moderaternas försvar.

 

Den egna perioden

Som innehavare av ÖB-ämbetet från hösten 1986 till sommaren 1994 fick jag erfarenhet av att arbeta under både en socialdemokratisk och en moderatledd borgerlig regering. läsaren kanske har föreställningen att det skulle skilja en hel del mellan de två situationerna, men jag upplevde inte skillnaden som särskilt stor. att frångå den alliansfria försvarspolitiken var inte en aktuell fråga som diskuterades i politiken. i praktiken var partierna överens om strukturen av försvaret utom folkpartiet, som från 1970-talet ville lägga ner de infanteribrigader som av ekonomiska skäl inte kunde moderniseras och istället satsa på ett par moderniserade infanteribrigader till eller den i armén eftersatta materiella kvaliteten. Man var också hos politikerna överens om att vi skulle ha en hög självförsörjningsgrad vad gällde försvarsmateriel – en svensk profil. Den på den tiden helt politiskt socialdemokratiska fackföreningsrörelsen stödde alltid beställningar till svensk försvarsindustri, i synnerhet TCO under Björn Rosengren. De var starkt medvetna om betydelsen av teknikspridningen till övrig industri för sysselsättningen.
Man var emellertid inte överens om budgetens omfång från 1967, då den socialdemokratiska regeringen ensidigt tog bort den sista delen av den årliga procentuella uppräkningen, avsedd att täcka merkostnaden för snabb teknisk utveckling på försvarsmateriel. De borgerliga regeringarna 1976–82 förstärkte emellertid inte budgeten, och inte i avgörande grad heller regeringen Bildt i början av 1990-talet. Den senare fick problem med samhällsekonomin och tvingades strax efter 1992 års försvars- beslut depreciera kronan. däremot införde de på nytt ett procentuellt påslag för för- svaret, men endast för materielbudgeten. Man hade redan i beslutet varit överens om en ”kategoriklyvning”, liknande
  den  1925, av den allmänna värnplikten för män. det var möjligt genom att de åtta brigader IB 66M, som fanns kvar i slutet på 1980-talet, skulle utgå i och med de nödvändiga reduceringar som var en följd av att försvarsbeslutet 1987 var kraftigt underfinansierat.

Idag är det kanske många som säger  att den politiska ledningen endast anpassade försvaret till att det kalla kriget var slut. det var i själva verket svårt att se. 1992 var vi i försvarsmakten övertygade om att vi fortfarande hade ubåtsintrång, vilket vi faktiskt också hade i september (aktiv hydrofonbild). det var emellertid också detta år vi köpte nya hydrofonbojar i vilka minkarna började lura oss. För övrigt hade vi samma år en uppmärksammad spionskandal i Belgien (eller möjligen Nederländerna) med Ryssland inblandat. Nato skulle inte ändra sin strategi förrän 1996, jag brukar inte tro dem som säger att de visste att det kalla kriget var slut med Gorbatjovs ”glasnost och perestrojka”. kanske de har glömt det kommunistiska kuppförsöket mot honom i augusti 1991, vilket misslyckades. Kunde inte WP:s upplösning lett till krig? Idag ser vi det å andra sidan som naturligt att det kalla kriget tog slut 1989–91 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. 1993 meddelade ÖB/MUst till regeringen att något militärt hot från  Sovjetunionen  inte kunde ses inom den närmsta tiden på grund av den där nedgångna organisationen och ekonomiska  problem.

Den
  svenska  konstitutionen   ger   också  myndighetschefen  stor självständighet inom ramen för riksdagens budgetbeslut och regeringens regleringsbrev.
Något öppet ministerstyre får inte förekomma. Ministern får inte blanda sig i enskilda ärenden, utan handläggningen beslutas av myndigheten utifrån stiftade lagar och förordningar. En akut särskild inriktning kräver regeringsbeslut (av minst fem statsråd), som t ex tas beträffande utveckling och anskaffning av varje enskilt  materielobjekt  av någon betydelse och andra investeringar i försvarsmakten. Ibland görs det naturligtvis försök att påverka i de privata samtal som myndighetschefen har med sin minister. i mitt fall normalt en  gång  i  veckan, gärna sen fredag eftermiddag, då ingen av oss var särskilt efterfrågad av någon annan.

Vid dessa samtal berättade vi för varandra vad vi hade upplevt som viktigt sedan senast och avsåg göra den närmsta tiden, som kunde vara av intresse för den andra parten.
Det kunde då komma ”förslag”, som t ex: ”kunde det inte räcka med ett stridsvagnskompani per bataljon?”. Plötsligt skulle pansarförbanden kunna fördubblas! Å andra sidan kom det ”befallningar” som jag åtlydde för att de verkade rimliga och inte tillhörde mitt fackområde. Exempel på det var när Roine Carlsson sade åt mig att vänsterpartiet nu var så pass demokratiskt att det skulle få en plats i försvarsutskottet. Därför skulle jag erbjuda partiet en deltagarplats i chefskursen på Solbacka.  Det förekom naturligtvis också att jag med min minister kontrollerade att han inte hade någon invändning emot något jag tänkte göra, som t  ex att tacka ja till en inbjudan från min norske kollega att äta frukost i Oslo med den amerikanske natochefen (som kuriosa kan nämnas att jag anlände i en Sk 60 med  min  adjutant som pilot medan han anlände med sin DC 9 med full besättning och säkerhetsfolk när vi samtidigt taxade in till  Fornebu).

 

Stort intresse för det hemliga i underrättelsetjänsten

I bland började jag min orientering med att säga: ”nu ska jag berätta något för dig som jag inte vill att du kommenterar.” det rörde sig om något som kunde bli politiskt känsligt om det skulle komma till massmediernas kännedom. Vanligen rörde det sig om något inom underrättelseområdet. Jag hade nämligen föreställningen att om något gick snett, skulle ansvaret vara mitt.Vi talade aldrig om detta syfte, men eftersom bägge mina ministrar lydde denna inledning utgår jag ifrån att de delade denna min syn. MUst var å sin sida ålagt att underställa mig personligen för beslut planerade åtgärder som hade sådana risker. Det är klart att jag var beroende av att de valde att också följa denna instruktion, men jag känner ej till något avsteg och kommer inte ihåg att någon sådan ”särskild händelse” gick snett under min tid.
Bägge ministrarna var för övrigt väldigt intresserade av diskussioner inom detta område. Roine Carlsson lät till och med bygga en ”ubåt”  i  departementslokalerna, där vi kunde sitta oavlyssnade vid sådana diskussioner.Inom regeringen Bildt blev det litet missämja, då statsministern var lika intresserad som försvarsministern och krävde vissa direktföredragningar om underrättelsetjänsten och ubåtsintrången. något som Anders Björck tyckte skulle gå via honom.
Det har berättats för mig att  tidigare  gick  FRA:s  sammanställda   veckorapporter via den militära underrättelsetjänsten med dess rapporter så att de kunde jämföras med varandra och arbetas ihop. Det blev strax före eller i början under min tid ändring på detta. Om på generaldirektörens initiativ eller den nye ministern Roine Carlssons vet jag inte. Den senare tog i varje fall in en egen ”underrättelseanalytiker”  i departementet för att hålla ihop dessa frågor  åt honom.
För övrigt var det regeringen som styrde samarbetet med övriga länders underrättelsetjänster. Som nytillträdd ÖB kallades man till försvarsministern, ett papper togs fram ur säkerhetsskåpet med de godkända länderna uppräknade, som fick undertecknas med att man tagit del av. totalt sett såg papperet rätt neutralt ut, men det uppgavs aldrig vilka man i verkligheten skulle um- gås med. det visste ju underrättelsechefen. ÖB:s uppgift var endast att hålla koll på att de fanns med på listan. för övrigt träffade underrättelse- och säkerhetschefen regelbundet övriga säkerhetsmyndigheters chefer eller dennes ställföreträdare hos Ud:s kabinettssekreterare för ömsesidiga orienteringar.

 

Fler stridsvagnar än som föreslagits

När jag just tillträtt fattades 1987 ett nytt försvarsbeslut som jag inte kunnat påverka. Roine Carlsson följde det helt vad gällde ekonomi och inriktning. det var rätt mycket underfinansierat, vilket vi i Försvarsmakten blivit vana vid sedan början av 1970-talet. Vidare hade arméns planering fått underkänt i beslutet. Tillsammans skulle det leda till stora ingrepp i försvarsmakten och då inte endast i armén. Vi ska återkomma till det.

Det blev ministrarnas olika personlighet och min som bestämde hur relationerna kom att utvecklas över tiden. Några exempel i det följande: Mycket riktigt skulle den moderate försvarsministern agera mer kraftfullt inom regeringen för ”sitt” försvar. Som exempel kan jag visa på att han köpte fler stridsvagnar från Västtyskland än jag  föreslagit, och detta utan att ens orientera  mig i förväg. han hade emellertid talat med arméchefen Åke Sagrén, som lovat att ta det inom arméns budget. De var begagnade leopardvagnar och inte av samma kvalitet som de vidareutvecklade ”svenskvagnarna”. Å andra sidan fick han  dem  billigt, liksom de begagnade splitterskyddan- de personaltransportfordon som av sysselsättningsskäl i före detta DDR erhölls för renoveringskostnaderna där. Äntligen kunde också infanteriet börja få denna högre skyddsnivå; en förbättring som jag till och med orienterades om i förväg. Men jag undrar om någon av dem tänkt på de ökade utbildningskostnader som skulle följa med denna anskaffning?

Inom den ekonomiska ramen för 1992 års försvarsbeslut rymdes inte utveckling och anskaffning av robotsystemet Bamse parallellt med anskaffning av delserie 3 av Jas. Eftersom Jas var prioriterat i beslutet låg Bamse inte med i min planering. strax innan jag vintern 1994 skulle åka till min sista Folk och Försvars rikskonferens (som jag ska återkomma till nedan) bad anders Björck mig att väl där hjälpa honom att övertala Carl Bildt om att fortsätta utvecklingen av Bamse. Han skulle betala det utanför ramen med pengar han erhöll genom att sälja olja från vårt Trondheimsförråd avsett för krig. Jag deltog i detta samtal, då jag i utvecklingen av Bamse såg en senare konkurrent till delserie 3 av Jas när slutlig beställning av denna var aktuell. och tillsammans lyckades vi övertala Bildt, som tidigare tydligen varit ovillig till att ta med utvecklingen som ej fanns i min plan.

I detta sammanhang ska kanske nämnas att den borgerliga regeringen föreslagit vissa förändringar i budgetsystemet. Bland annat skulle FMV inte längre få betala ut förskott till försvarsindustrin. I ett remissvar avvisade vi detta på grund av att det inte alltid var möjligt att (i planerna) i förväg kunna se när utvecklingen var klar och en beställning kunde läggas. Ej heller skulle ju de i planen avsatta pengarna för detta materielobjekt användas för en annan, ej inplanerad och lägre prioriterad produktion. Vid en senarelagd beställning fick kontraktet, om förskott inte utbetalades, i regel förhandlas om, varvid  priset kunde bli högre. (något som Anders Borg för ett tag sedan fått upptäcka och klandrats för av riksdagens revisorer, efter det han ”otillbörligt” lagt sig i försvarets detaljplanering av materielanskaffningen.) I mitten av 1990-talet skulle Ingvar Carlssons nya regering ändå anta detta förslag och inte nog med det, utan också ta bort de pengar ur anslagen som var inplanerade för förskott. På ett bräde förlorades i FB 92:s plan 8 miljarder, efter det att försvarsmakten redan genom den moderata sänkningen av kronans värde hade förlorat ungefär 4 miljarder under samma femårsperiod.

R
egeringen fattar således i princip alla beslut om nyanskaffning av materiel och större modifieringar, vilket kanske inte alla utanför försvaret tänkt på eller känt till. I regel följde dessa beslut dock ÖB:s (och försvarsgrenschefernas) långsiktsplanering, även om ofta efter viss tidsfördröjning på grund av  förseningar  i  utvecklingsarbetet,  prisökningar  under  detta,  otillräcklig prisreglering eller att för mycket lagts   in i  planerna  i  kampen  mellan  partierna och försvarsgrenschefernas experter i försvarsutredningarna.   Politiker av alla ”färger” slog på den tiden vakt om den svenska försvarsindustrin och sysselsättningen, vilket i några fall lett till att försvaret fått vänta på ett vapensystem eller till och med fått en sämre lösning än det konkurrerande utländska alternativet.

D
et var naturligtvis av stort intresse för oss att kunna komma över sovjetisk krigsmateriel för att kunna studera den. särskilt om den hade något motmedel
  inbyggd  i  sig, så att vi kunde förbättra vår egen materiels verkan. Ibland fick vi också tag i sådan utanför vårt eget  land. Det  gällde  då att få hem den till Sverige med  flyg eller båt. Det fanns sedan gammalt en muntlig överenskommelse mellan tullverket och försvarsmakten  att sådan införsel  kunde genomföras utan att införselhandlingar upprättades.

Det blev under min ÖB-tid byte på posten som Gd i tullverket, och den nye krävde att överenskommelsen skrevs ner och undertecknades. Det skulle för min del resultera i att jag – trots att jag avgått – blev medialt inblandad i Estonia­katastrofen då en tullman berättat om denna överenskommelse i TV. Därför har jag tagit reda på hur det förhöll sig och kan försäkra att ingen materiel avsedd för försvarsmakten fanns ombord på Estonia under den katastrofala sista resan. Däremot hade redan under min tjänstetid materiel från Polen (eller möjligen före detta DDR) införts med flyg till ett litet flygfält i Skåne, som kom att bli massmedialt uppmärksammat.

Myndighetsinstruktioner

Det ska nämnas att regeringen hade ytterligare ett styrmedel: förordningar för myndigheter, som klarar ut vilka uppgifter en myndighet har och formerna för verksamheten. För viss verksamhet kan det finnas särskilda  förordningar,  t  ex  för   försvaret ikfn, som reglerar incidentberedskapen i fred och under vilka omständigheter våld får tillgripas och vem som får besluta om det. Denna skärptes efter hand under 1980-talets ubåtskränkningar, och till slut kunde ÖB delegera beslut om vapeninsats till taktisk chef för det förband som inom marinen ledde ubåtsjakten; detta under förutsättning att det var bekräftat att kränkningen berörde också inre vatten.10

Detta var av stor betydelse eftersom den taktiske chefen – utan att behöva övertala högre chefer i en kedja och vänta beslut – kunde agera direkt när ett gynnsamt läge uppstod. Inom ledningsområdet i övrigt skulle det genomföras en stor förändring under min ÖB-tid: övergången till att försvarsmakten blev en enda myndighet. tidigare hade varje regional och lokal organisationsenhet varit en myndighet och haft sina regeringsinstruktioner. Enligt vad jag kom fram till behövde de därför inte i fred lyda en order om t ex incidentbevakning från ÖB eller ens sin försvarsgrenschef. vad värre var, regeringen kunde beordra en lokal myndighet att göra något utan  att    genom ÖB eller försvarsgrenschefen.

Det var i själva verket Roine Carlsson  som väckte min uppmärksamhet    detta förhållande, som tillämpats under  lång tid. En dag kom en ubåtskapten in till mig och anmälde att han av försvarsministern blivit beordrad att han efter en patrull öster om Gotland skulle försöka smyga in på svenskt vatten utan att i förväg ha anmält sin ankomst. det vill säga, han skulle åt ministern i det fördolda testa den egna marinens uppmärksamhet mitt under en period av återkommande skarpa ubåtsjakter. naturligtvis såg jag till att han löstes från denna uppgift, men började samtidigt fundera över om verkligen en minister kunde ge en sådan order och kom fram till att det kunde han nog.


Detta resulterade i förslaget om
övergång till enmyndighetsförsvaret. inom ramen för detta utarbetades i försvarsstaben en instruktion för de regionala och lokala enheterna som skulle ersätta de tidiga
re regeringsinstruktionerna: Förled, 1990 års upplaga. när denna kom på remiss till departementet väckte den tydligen viss förskräckelse och man förbjöd först att den skulle ges ut, men tydligen förstod man senare att det var en konsekvens av enmyn- dighetsalternativet.

 

Övergången till kader- organisation och benäm- ningen grundorganisation

Av denna instruktion för ledningen i fred framgår också den nya organisation som höll på att införas i fredsorganisationen, den så kallade kaderorganisationen, således att krigsorganisationens chefer så långt som det var möjligt också skulle tjänstgöra som chefer för de enheter som utbildade krigsförbandet i det som nu kom att kallas ”grundorganisationen”.  Övergången till denna kaderorganisation genomfördes som resultat av mina erfarenheter från de två åren som MB Ön. Vid mina  besök vid de repetitionsutbildande förbanden fann jag nämligen att krigsförbandschefen alltid kunde skylla någon annan om jag påpekade något som jag tyckte var fel hos förbandet. den så kallade olli- organisationen, som infördes på 1970-talet, hade visserligen sparat pengar i mobiliseringsorganisationen, men gjorde också att det gick att skylla på dessa försvarsområdesregementen vid materielfel och naturligtvis på krigsplaceringsmyndigheten eller fredsregementschefen vid personalfel.

Jag hoppades helt enkelt med reformen att krigsberedskapen skulle bli bättre om krigsförbandschefen själv hade ansvar för så mycket som möjligt av produktionen av sitt eget förband. Det blev möjligt bland annat genom att även infanteriregementena sedan iB 66M lagts ned hade blivit enbrigadsregemente liksom pansarförbanden. I de senare utbildades endast en halv bataljon varje år, för att inte regementets övningsfält skulle slitas ner alltför mycket, och för att kunna samöva bataljonen under grundutbildningen, utbildades så fort det gick den andra halvan samma år vid ett annat pansarregemente. Bataljonschefen kunde i övrigt tjänstgöra hemma när hans bataljon grundutbildades.

Två tillägg i ledningsorganisationen som länge diskuterats kom också äntligen till stånd. inom armén hade det diskuterats om främst milo Ö och s hade tillräcklig ledningskapacitet för att samordna striden vid deras största tilldelning av markstridsförband, d v s om det inte behövdes en armékårstab för att  ta över ledningen av de flesta markstridsförbanden under MB. En sådan tillkom sålunda och kunde komplettera MB:s ledningskapacitet i kraftsamlingsriktningen.

1966 års reform om militärbefälhavarnas totala operativa ansvar med alla  typer av stridskrafter som underställts honom hade luftoperativt delvis lösts genom att attackeskadern E 1 operativt var underställt ÖB och med del kunde tilldelas MB  för vissa företag. Detta gällde dock inte sjöoperativt. Kustflottan splittrades i samband med mobilisering och en väl sammansvetsad sjöstyrka skulle därmed komma att upplösas. Under ubåtskrisen skedde före- tagsledningen av kustflottans personal från aktuell örlogsbas/marinkommando för att formellt och smidigt gå över till den operativa ledningen vid skarp insats. antalet professionella sjöofficerare med stabsutbildning räckte inte till för att täcka behovet inom den centrala, högre och lägre regionala operativa ledningen samtidigt med sjöbefattningar som förbands- och fartygschefer. detta medförde en kraftsplittring av tillgänglig kvalificerad personal.

Det gick enligt min  uppfattning  att  lösa med en organisation liknande den i flygvapnet, d v s genom att krigsorganisera kustflottans Flagg för att vid krig underställas den MB som fått majoriteten av sjöstridskrafterna sig underställda. detta skapade också en nödvändig stabsresurs  för att efter ett krigsutbrott samordna den sjöoperativa ledningen av sjöstridskrafterna med de länder som hamnat på samma sida i kriget. som vi nu vet var det ju förberett att kunna ta emot den västtyska flottans Östersjödel (med sina sårbara baser) på den svenska  ostkusten.  Uppdelningen av  egentliga  Östersjön  mellan  milo  Ö  och S ansågs vara olycklig från flottans sida. Enligt min mening borde dock inte principen om MB ledningsansvar överges,  men det krävde att ÖB reglerade operationsområde och gränser efter det läge som efter hand uppkom.

 

Utnämningsärenden

Under min ÖB-tid låg utnämningsmakten kvar hos regeringen från överste/kommen- dör och uppåt. det förutsattes att ÖB lämnade förslag till ministern om ett (eller ett par) alternativ till ersättare vid en avgång. Det var ärenden som jag kände stort ansvar  inför.  Totalt  tror  jag  att  jag  använde c:a en tredjedel av min arbetstid åt personalärenden. Det gick ju att förutse de flesta fall av kommande befordringsärenden, så varje höst arbetade jag ut en så långt möjligt heltäckande plan för nästa års befordringar till överste (motsv) och högre grader. En plan som jag först diskuterade med försvarsgrenscheferna, men också ”remitterade” till Officersförbundets ordförande för diskussion.

Befordringar till överste/kommendör förbehandlades i så kallade Befordringsberedningar försvarsgrensvis, respektive truppslagsvis i armén, i vilka personalorganisationerna hade medinflytande. De till slut valda kandidaterna, vilkas antal till någon liten del översteg det beräknade behovet, ordnades i turordning. i dem angavs inte några befattningar, vilket gav mig viss fri- het att välja bland  dem  beroende    vad de passade för. diskussioner fördes också med de enskilda personer befordringarna rörde. det förekom naturligtvis att personer tackade nej till mina förslag. oftast hade det med krav på byte av bosättningsort att göra.

Planen föredrogs och överlämnades därefter till försvarsministern. vid ett senare tillfälle diskuterades också de enskilda förslag ministern hade frågor om eller kanske namn han saknade. ibland kunde  det  leda till några smärre förändringar. det gick ju alltid att återkomma med mitt förslag i nästa års plan. när en lämplig tidpunkt för utnämningen närmade sig skickade jag in det slutliga enskilda förslaget inför regeringens utnämning.

Då jag fick klart för mig att Roine Carlsson före regeringsbeslut om generals- och amiralsbefattningar orienterade kungen om sin avsikt började jag också orientera denne om sådana förslag i min plan, eftersom jag ändå besökte honom en gång varje höst för att orientera honom om försvaret, positiva händelser och problem, särskilt ubåtskränkningarna. Varje höst gjorde jag en rundvandring till honom och partiledarna för att berätta om ubåtsintrången och våra viktigaste förslag i årets rullade programplan. Det är ju hela folkets försvar! När jag vid en riksdagens mottagning  i sammanbindningsgången råkade nämna det för talmannen Thage G. Peterson krävde han att få samma föredragning,  vilket han naturligtvis fick varje år därefter. Vi hade lärt känna varandra därför att jag i Lennart Ljungs efterföljd bjöd de fyra talmännen varje år på en kombinerad försvars-, kultur- och naturresa någon gång i augusti till en ny del av vårt vackra land. som MB Ön hade jag själv varit värd för ett sådant "Ljungbesök" i Pältsastugan strax intill Treriksröset.

Dessa årsvisa planer följdes i stort sett hela tiden med några få undantag. Ett
sådant gällde en frispråkig kommendör i marinen som jag föreslog till befordran till MB V. Roine Carlsson accepterade  förslaget när årsplanen presenterades, men hade ändrat sig till det var dags för regeringens utnämning. I just detta fall  ansåg  jag inte  att  jag  kunde  böja  mig,    officeren i fråga redan tjänstgjort på ansträngande befattningar i fyra år och behövde  avlösas. Efter att ha orienterat försvarsministern om min avsikt begärde jag därför företräde hos statsminister Ingvar Carlsson och anmälde vår oenighet, samt att jag ansåg att det stred mot grundlagens formulering om förtjänst och skicklighet. det var enligt min uppfattning en kompetent sjöofficer och en god ledare. Vice statsministern Odd Engström fick i uppgift att döma mellan oss, och underRoine Carlssons nästa semester blev kommendören utnämnd till en annan amirals-/generalsbefattning då milo v planerades utgå senare. I detta sammanhang ska kanske nämnas att i organisationen för Försvarsstaben (Fst) och i de tidigare sex samlade militärområdena var det praxis att befattningarna skulle delas ”rättvist” mellan försvarsgrenarna. i Fst fanns således tre chefsbefattningar, en för varje försvarsgren: ÖB, C Fst och Souschefen, som hade hand om studier och planering.

Även med
Anders Björck hade jag en diskussion gällande befordran av en frispråkig officer, denna gång ur Armén, men kan nu i efterhand konstatera att det löste sig. Han tillträdde den befattning jag  föreslagit tre månader efter min pensionsavgång. Jag har under min pensionärstid hört civila professorer på Fhs förmoda att det var vi militära chefer som inte ville ha frispråkiga underlydande. Jag kan  för  min  egen del således dementera detta, liksom att vi inte skulle vara särskilt intresserade av att skicka förband i fn-tjänst, som en annan professor velat  påskina.  Tvärtom,  det  var ju den bästa kvalitetskontroll  vi  hade  för att få kvitto på att vi fortfarande efter snart 200 års fred utbildade befäl och soldater på rätt sätt.

V
ad avsåg alla  lägre  befattningar  gällde ju en bestämd tidsstege för skolor och befordran under min ÖB-tid upp till major/ örlogskapten. för befordran till överstelöjtnant/kommendörkapten hölls också särskilda beredningar med vissa chefer och representanter för facket närvarande. för deras arbete fanns kriterier  framtagna.  I ett  fall  kontaktade  Roine  mig  och   bad mig skicka  in  ett  förslag  till  befordring  av en örlogskapten till  kommendörkapten. Personen ifråga användes av ministern som adjutant, och han ville kanske ha samma grad på honom som den ÖB:s adjutant hade. tyvärr måste jag då anmäla att denna person inte fanns uppförd på gällande befordringslista,  bland  annat  för  han inte uppfyllde kraven för sjötjänst, så jag kunde i rättvisans namn ej skicka in ett sådant förslag. Naturligtvis befordrade Roine honom ändå.

 

Den politiska ledningen blandade sig också i på andra sätt

I de politiska besluten om FN-insatser lade man sig ofta också i detaljer, som man kanske borde ha låtit beslutas på militär ledningsnivå. t ex krävde – vid beredningen av beslutet om FN-insatsen i Bosnien 1993   Pierre Schori som partiets utrikespolitiske talesman att Tuzla med omgivning skulle ligga inom den svenska bataljonens område. Det skulle vara ett exempel på ett område med mindre etniska konflikter sades det. Försvaret ville å sin sida vara närmre adriatiska havet. Vidare skulle FN:s Force Commander inte ha rätt att flytta svenska enheter ut från detta område. Bland det första som hände var att den svenske bataljonschefen  fick be  Force Commander att hjälpa honom med ett annat lands enhet för att avlösa en svensk enhet som hade haft en svår period och behövde vila. Detta berodde i sin tur på att bataljonen fortfarande var reducerad på grund av att FN bestämt att den svensk-danska bataljonen skulle  järnvägstransporteras ner, medan vi hade utgått från att den skulle sjövägen via adriatiska havet. Naturligtvis utnyttjade serberna detta, då järnvägen gick till Beograd, där del av bataljonen, bland annat  det  danska stridsvagnskompaniet, blev kvarhållet en tid.

D
etta kompani hade vi lyckats få  med oss, kanske tack vare kravet om Tuzla. vi motiverade det nämligen – efter det min kollega i Danmark per telefon erbjudit mig ett Leopardkompani med att vi behövde ett barriärgarde om vi skulle tvingas att retirera till adriatiska havet. FN behöll i New York också för sin del beslutsrätten att använda de till missionen avdelade attackflygplanen, med påföljd att de aldrig kom till användning mer än till överflygningar. När flygplanen nådde det tänkta insatsområdet fanns nämligen ännu inget beslut eller hade redan situationen förändrats de inte borde eller kunde sättas in. (Jfr vad jag berättat om ikfn ovan.)  Vi,  försvaret och den politiska ledningen, kan med glädje konstatera att aktuell brittisk force commander i pressen frågade Hur vi, som levt i fred i nästan 2 000 år,  kunde utbilda så bra soldater?” Som sagt, en kvalitetsbedömning efter en del verkligt svåra intermezzon, bland annat med en skarp eldinsats av de danska stridsvagnarna.

V
ad jag kan minnas var det ingen riksdagsledamot eller journalist på den tiden som frågade varför en soldat dödat någon för att försvara sitt eget liv. (Vad tror politikerna att de gör när de skickar ut en soldat där det ibland skjuts skarpt? Att han fridfullt ska låta sig dödas?) soldaterna i bataljonen var ju utbildade under kort tid som värnpliktiga, men uppfräschade och väl samövade – även med det danska kompaniet – av den valde bataljonschefen före avfärd under ett par månader. Det vill säga under kortare tid än ledningen nu anser de behöver med sina yrkessoldater. det var naturligtvis ett urval bland de  värnpliktiga som fått de bästa omdömena under sin grundutbildning.

 

Trycket från massmedierna och relationen till regeringen

Några månader innan jag skulle pensioneras deltog jag i min sista Rikskonferens med Folk och Försvar. Vid tidpunkten ifråga hade – på grund av att försvaret aldrig kunnat visa upp någon av alla de sovjetiska ubåtar som vi talade om även en del seriösa journalister börjat tvivla på våra påståenden och även de rapporter som lämnats tidigare under 1980-talet.  Vid en rast under konferensen blev jag ”uppvaktad” av en – om jag minns rätt – DN- journalist, som jag grund av hans tidigare artiklar hade förtroende för. Vad han ville var att kallad ”bakgrundsinformation”, som han lovade att inte direkt citera i någon artikel. (Jag var naturligtvis medveten om att journalister normalt vid den tiden ville kunna skriva om allt de fick reda på, men som sagt, jag hade förtroende för honom och hade en gång tidigare haft en sådan relation i början av 1980-talet med Sven O Andersson, chefredaktör för den kortvarigt återuppståndna Stockholms­ Tidningen, och han hade aldrig svikit mig. han var ju dock av ”en äldre skola”.)

D
agen efter, hemkommen till Stockholm, fick jag ett telefonsamtal från DN-journalisten att en annan journalist, vill minnas från Göteborgs­Posten, hade suttit och avlyssnat oss vid en dörrspringa och att denne tänkte skriva om vad som sagts – några tidigare ej officiellt nämnda uppgifter av viss hemlighetsgrad – och att därför den journalist jag hade haft förtroende för inte längre kunde stå fast vid sitt löfte. han måste se till att hans tidning inte kunde bli tidsmässigt omsprungen av den andra, sade han. Jag förstod  naturligtvis  direkt  att de två kunde ha gjort upp om detta i förväg. Min sekreterare meddelade mig någon dag eller två efteråt att Statsminister Carl Bildt ville tala med mig. Ett rykte  kom  i svaj i staben om  att  en  ung  spoling  från Ud som tillfälligt tjänstgjorde i statsrådsberedningen hos Bildt sagt att jag skulle avskedas för min lösmynthet. Jag har idag inga minnen av att det skulle ha fällts några  hårda  ord  hos  statsministern.  Jag tror till och med att jag själv tog upp saken och beskrev vad som hänt. Till min läggning är jag en öppen person, vilket noterades av bland annat MUst, som ibland  tyckte  att jag gick för långt när jag argumenterade i massmedierna. Det finns ett mycket trevligt minne av det på hallväggen i min bostad: en vackert broderad kopia av bered- skapsårens En svensk tiger, som överlämnades vid min pensionsavgång.

Ett annat minne kommer för mig ibland, nämligen att jag lät mig övertalas av informationschefen HG Wessberg  att låta trycka och sätta upp ett antal affischer om behovet av ett starkt försvar. Vad jag minns framförde Roine inte någon tillrättavisning till mig. Det behövdes ej. Efter någon vecka såg jag själv någon av affischerna på Valhallavägen – med Mao-texten ”Ett land har alltid en armé. sin egen eller någon annans”. Framme vid Fst Lidingövägen beordrade jag att affischerna skulle tas ner. Det är inget försvar för vad som  hände,  men vid tiden var jag ny i ämbetet och hade nyss konstaterat hur underbalanserat 1987 års försvarsbeslut var. Skadan var skedd i den meningen att pengar redan kastats ut på något som inte tillhörde vad vi skulle syssla med. Nuförtiden tycks sådana snedsteg vara vanliga hos statliga myndigheter, liksom att miljonbelopp används för personalfester.

I slutet av min ÖB-tid kom en dag den pressansvariga på ”info” upp till mig ”med håret på ända” och berättade att Expressen var i telefon och påstod att jag  bjudit Antonia ax:son Johnson  och  Anita  Gradin på en flygtur till Jokkmokk. ”Var vänlig skicka in samtalet till  mig”,  svarade  jag.  Väl hopkopplad med reportern berättade jag hur det kunde komma sig. Jag hade vid en middag för grossistföreningen hamnat mellan Antonia, som då var dess ordförande, och Anita. Under diskussionen kom jag att för damerna peka på hur betydelsefullt Övre Norrland var från militärgeografisk och strategisk utgångspunkt. Då bägge damerna argumenterade emot mig kom jag på en idé. Ungefär en vecka senare skulle jag ändå upp till Jokkmokkbasen för ett möte. Då min adjutant skulle flyga mig upp i en fyrsitsig sk 60 inbjöd jag de båda damerna att följa med. De var ju av betydelse för opinionen i landet. för att sockra budet lade jag till att de under mitt möte skulle få fortsätta flygturen i Rapadalen – ”det vackraste man kan tänka sig i Sverige” – för att de sedan skulle avsätta en timme för min föredragning om försvaret av ÖN. Om det blev till någon nytta för  försvarsmakten  vet jag inte. Åtminstone lät reportern nöja sig med motivet, så vi tre hamnade inte på löpsedeln.

 Att bli tillrättavisad som ÖB

Däremot skulle jag en annan gång på ett medvetet förnedrande sätt tillrättavisas av Roine Carlsson. Det handlade om att jag  fattat beslut  om  att  klassa  ner  ett  tidigare ärende från ”för rikets säkerhet särskilt hemligt meddelande” till vanligt så kallat ”enkelhemligt meddelande” eller möjligen öppet. En dag blev jag nerkallad till försvarsministern utan att veta vad det handlade om. Väl där placerades jag vid ett bord på vars andra sida rättschefen satt. Försvarsministern själv satt kvar vid sitt skrivbord och låtsades läsa några papper. Han lät mig dock först veta att mot bakgrund av min åtgärd, som ovan beskrivits, skulle rättschefen lära mig att det var regeringen som kunde  avhemliga  handlingar av särskild betydelse för rikets säkerhet. Jag minns inte vad handlingen  handlade  om, men det var kanske något om ubåtskränkningarna som hela tiden var irriterande för den sittande  socialdemokratiska regeringen. Jag beslöt mig direkt för att bara lyssna och inte kommentera något i den märkliga händelsen mer än att efter avslutad ”lektion” erkänna att jag hört uppläsningen och begripit den, något som krävdes av ministern.

Däremot är jag fortfarande  övertygad  om att jag handlat rätt. det var jag som hade undertecknat handlingen och ursprungligen åsatt den det högre värdet. Därför var det jag som ”ägde” handlingen och kunde ompröva mitt tidigare beslut om sekretessgraden. Vad jag inte förstår är att Rättschefen ville låna ut sig till detta skådespel. Vi hade normalt inga dåliga  relationer.

Emellertid minns jag inte om det var samma kväll jag inte inställde mig till en av
Roine Carlssons middagar på Karlberg, men det kan vara så. Min hustru gick emellertid dit och anmälde att jag inte skulle komma. hon erinrar sig idag att Roine Carlsson då replikerade: ”Du skulle bara veta hur många gånger jag har fått ångra att jag utnämnde din man till ÖB!” Han  var visserligen upp en dag eller två vid en övning i Bodentrakten före utnämningen för att bekanta sig med mig, men det var nog Anders Thunborg som rekommenderat mig efter vårt goda samarbete när jag tjänade honom som planerings- och budgetchef i departementet och vi i politisk enighet (för första gången sedan 1967) lyckades kompensera försvarsbudgeten för den höga dollarkursen. Den drabbade ju särskilt Jas-projektet, där man vid regeringen Palmes tillträde för syns skull hade ”konstrat” en del med anskaffningsbeslutet.

Roine kunde någon gång kritisera Försvarsmakten offentligt. De flesta som följde massmedierna i slutet av  1980-talet kommer nog ihåg hans ”stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på.” Carlsson gjorde emellertid avbön i tv-programmet ”Godmorgon Sverige” för sitt  yttrande,  med  uttalandet: ”Jag är rätt citerad, och det var högst olämpligt av mig att prata på  det  sättet,  jag är oerhört arg på mig själv för det här. Självklart har jag respekt för marinofficerarna och deras arbete.” Det förekom normalt inte, eller i varje fall var det ovanligt, att regeringskansliet offentligt kritiserade en myndighetschef utan att samtidigt avskeda honom, och i det här fallet var det inte mig han var arg på utan Marinchefen. Senare under 1990-talet började det före komma. Det var framför allt en statssekreterare/rättschef som flera gånger uttalade sig nedsättande om den militära ledningen för journalister. det passar sig inte för en statstjänsteman.

Under
andra halvan av min period skulle vi komma att förbereda chefsutnämningarna ännu noggrannare.
Varje år före min årsplanering av utnämningsärenden kallades alla försvarets generallöjtnanter (försvarsgrenschefer, C Fst samt MB S, Ö och ÖN) till ett en veckas chefsplaneringsmöte i Stockholm, som i sin tur förbereddes av vardera en chefsplanerare från varje försvarsgren. De senare utvaldes med omsorg bland försvarsgrenarnas överstar/kom mendörer (av första graden, som det tyvärr fortfarande hette då). Dels skulle de ha så kort tid till sin egen pensionering att de inte själva längre var aktuella för befordran, dels ha gjort sig kända för att ha gott omdöme vid personalbedömningar. Jag kommer inte ihåg om jag frågade om lov hos den politiska beslutsnivån (då det var en liten ändring av Fst:s organisation) eller om jag självsvåldigt bara gjorde det. hur som helst, de kunde inte gärna neka till det. Det borde ju bli bättre resultat för personalen. Jag vet inte om mina efterträdare har  fortsatt förfarandet.

 

Så illa var det trots allt inte

Av några av ovanstående stycken verkar det onekligen som om Roine Carlsson och jag hade väldigt dåliga relationer. normalt upplevde jag det inte så. Vi hade våra gräl ibland vid veckosamtalen och tex när jag blev ”utkörd” vid min första föredragning om ubåtskränkningarna mitt i denna och som jag beskrivit i min bok om ubåtsfrågan för ett par år sedan. Det ordnade emellertid strax till sig med Sten Anderssons hjälp. Roine Carlsson var med sitt raljerande sätt rolig att umgås med och höll sig till fattade beslut. I själva verket fick jag hans stöd för de flesta åtgärder som föreslogs med anledning avFU 88. dock med ett väsentligt undantag, som jag ska återkomma till.

Bland annat fick jag stöd för enmyndig
hetsförsvaret
och kaderorganisationen. Låt mig berätta om en fråga till som låg i tiden och där vi var överens men båda tillrättavisades av Sveriges riksdag. Kvinnliga yrkesofficerare hade börjat tas in i flygvapnets stridsledningsorganisation  redan  i början av 1980-talet, och jag fick i upp gift att pröva om det inte var dags att öppna upp fler officersbefattningar för kvinnor. Militärledningens slutsats blev att de flesta yrkesofficersbefattningar kunde öppnas upp för kvinnor med ett par undantag. Det första undantaget var piloter i flygvapnet. helt enkelt därför att det var så dyr utbildning och så kort krigsplaceringstid för stridspiloter. Vidare borde enligt flyg- läkarens uppfattning inte gravida kvinnor utsättas för gravitationskrafter.  De skulle med andra ord behöva kunna ta ett par pauser i sin korta stridspilotperiod efter den dyrbara utbildningen. Behoven för lättare flyguppgifter täcktes redan av de äldre manliga piloterna. Ungefär liknande motiv fanns för ubåtsvapnet, som inte heller borde öppnas upp enligt vår mening.  Den andra och stora gruppen var emel lertid alla jägar och  infanteriofficerare, som i krig ofta skulle komma i närstrid med stor risk att bli tillfångatagna. riksdagen bestämde emellertid annorlunda; alla befattningar skulle öppnas upp för kvinnor. Det motiverades med att ”jämställdhet är viktigare än effektivitet”. Jag tycker fortfarande att det var fel beslut, särskilt vad gäller jägarna och infanteristerna. Åtminstone de kvinnliga riksdagsledamöterna borde ha insett att risken för kvinnliga fångar att bli våldtagna är stor även om det förekommer också för manliga. I detta avseende var deras beslut inte jämställt. och det var militärledningens huvudmotiv för förslaget. De kvinnor som ville bli officerare var emellertid tvungna att genomgå frivillig värnpliktsutbildning, vilket var bra.I själva verket uppskattade jag Roine Carlsson för att man alltid kunde lita på hans ord. Det var därför han varit så uppskattad också i näringslivet, när man där tidigare hade förhandlat med honom. Så uppskattad att jag senare på 1990-talet, när  jag som sammankallande för ledningsgruppen för det, som sannolikt var den svenska grenen av Natos Stay Behind, tog in Roine istället för Stig Malm, som jag var litet osäker på.

 

Var politikerna intresserade av de operativa frågorna?

I dåtidens totalförsvar fanns på den högsta nivån ett så kallat Försvarsråd, bildat 1962 och lett  av  statsministern.  Det skulle användas för samordning av försvars ansträngningarna. I detta ingick berörda statsråd och totalförsvarets myndighetschefer. Vid de få möten som anordnades under mina knappt åtta år kan jag inte minnas att de innehöll någon inriktning från statsministern vid slutet eller i efterhand i en särskild skrivelse från regeringen. Det ansågs väl räcka med någon ändring eller något tillägg i årets öppna proposition till riksdagen. 

Under försvarsrådet verkade Totalförsvarets chefsnämnd, som också tillkommit 1962. (Över huvud taget lämnades många förslag till samordning av både totalförsvaret och den operativa militära ledningen under den tidigare nämnde Nils Swedlunds långa ÖB-period. Förutom på honom själv berodde det säkert på att han hade dugliga medarbetare, som Carl Erik Almgren, Curt Göransson  och  Claës  Skoglund  med  insikt i territoriell verksamhet.) I chefsnämnden diskuterades förändringar i hotbilden som kunde leda till förändringar inom totalförsvaret eller brister i samordningen. ÖB var normalt ordförande; kanske  som  en  följd av att han betraktades som neutral av generaldirektörerna för de civila myndigheterna. Chefen för försvarsdepartementets samordningsavdelning var sekreterare och hjälpte ÖB att förbereda mötena. Jag upplevde inga större motsättningar i denna skara någon gång under mina knappt åtta år som ordförande. Försvarsutskottets medlemmar försökte jag  flera gånger samla till ett studiebesök på försvarets forskningsanstalt (Foa), närmre bestämt dess ”spelhåla”, för att ge dem en  inblick  i  hur seriöst  våra studier bedrevs för att framställa perspektivplanen respektive programplanen inför ett försvarsbeslut, samt vilka avdömningskriterier vi använde (tid och förluster) och hur resultatet tillämpades. Under de åtta åren gick det bara att få till stånd ett sådant möte som varade en halvdag. huvuddelen av tiden ”stals” av den tjänsteman från försvarsdepartementet (själv från Foa) som ledde besöket. Till min besvikelse måste därefter genomgången av ett spel som just skulle visa de noggranna förberedelserna utgå och syftet i huvudsak gå  förlorat.

De åtta operativa uppgifterna

Regeringen tänkte tidigarelägga nästa försvarsbeslut till 1991. Det var en särskild glädje för mig att Carl Johan Åberg blev utsedd till ordförande för den försvarskommission som tillsattes. Jag hade nämligen genom massmedierna fått intrycket att han inte lät sig förblindas av sina ideologiska känslor utan tog reda på fakta innan han tog ställning. Det blev som jag  förväntat  mig.  han sökte först upp mig och diskuterade igenom hur jag såg på försvarsfrågan och vilka ”fallgropar” jag tyckte det fanns. Tyvärr skulle han året därpå återkomma och säga att utredning hade lagts ner, då han inte lyckats ena den (eller kanske  sitt  parti). Beslutet återlades till 1992 som det ursprungligen var tänkt.

I den ÖB programplan kommissionen disponerade (daterad 1990-08-31 och på sid 21) hade jag beskrivit vilka uppgifter försvarsmakten (enligt min tolkning) hade fått i 1987 års beslut och vad det krävde för typ av resurser i åtta punkter:

1.       Luftförsvara vårt land – resurser för att hävda det svenska luftrummets in- tegritet i fred, vid kriser och i en neu- tralitetssituation eller tidig angrepps- fas mot hot om genomflygning från båda stormaktsblocken.

2.       Hävda vår neutralitet till sjöss – resur- ser för att hävda det svenska sjöterri- toriets integritet i fred, vid kriser och i en neutralitetssituation med strid mel- lan stormaktsblocken i Europa, sär- skilt vid Östersjöutloppen.

3.       Skydda sjötransporter längs vår kustresurser för  att  i  kris,  under  en neu  tralitetssituation och i tidig angreppsfas kunna upprätthålla  försörjning- en och då även av gotland och Övre norrland.

4.       Förhindra strategiskt överfall – resur- ser för att förhindra strategiskt över- fall, bland annat skydd av befolk- ningscentra.

5.       Försvara norra sverige – resurser för att i en neutralitetssituation kunna hävda landets integritet i strider mel- lan stormaktsblocken på nordkalot- ten och för att försvara oss mot gräns- invasion.

6.       Försvara oss mot kustinvasion – re- surser för att försvara varje aktuell del av landet mot kustinvasion.

7.       Gardera oss mot olika anfallsriktning- ar – resurser för att gardera olika tänkbara angreppsriktningar även vid militärgeografiska förändringar (stor- maktsstridskrafter framgrupperade i nya riktningar).

8.       Fortsätta striden –  resurser för att om sverige blir angripet dels kunna genomföra en uthållig försvarsoperation i en riktning, dels kunna gardera oss i andra delar av landet.

Stycket avslutades med konstaterandet: Av statsmakternas anvisningar till överbefälhavaren framgår att det mål för totalförsvaret som lades fast av riksdagen i samband med 1987 års försvarsbeslut gäller  som inriktning  för förberedelserna inför 1991 års försvarsbeslut”.

I min enfald tyckte jag naturligtvis att vi hade kommit på en smart formulering. Nu skulle väl politikerna ändå vara tvungna att antingen förstärka försvarsanslagen eller vara tvungna att ta  ställning  till  vilka uppgifter vi inte skulle kunna lösa längre  med  vårt  efter  hand  allt  mindre försvar med sina materiella brister och korta grundutbildning! Men inte – naturligtvis! De skulle bara helt enkelt inte svara på den bakomliggande frågan i beslutet som togs 1992. Hade Carl Johan Åberg  velat  göra det redan 1991, förstår jag om han varken fick med sig kommissionen eller sitt parti. Under tiden förföll dock den presumtive angriparens stridskrafter allt mer. Däremot blev jag anklagad i en tidningsartikel av den förre arméchefen Nils Sköld för att gå flygvapnets och marinens ärenden. Tyckte han jag borde börjat med punkt 7 och 8 och inte med 1 till och med  6? Han ville i varje fall inte förstå att det endast följde en  kronologisk  ordning  vid en säkerhetspolitisk utveckling som ledde till att Sverige drogs in i kriget. Dessutom trodde jag på neutralitetspolitiken medan han säkert kände till Natosamarbetet. Jag tycker fortfarande att de  åtta  punkterna  väl beskiver den verklighet försvaret levde  i under det kalla kriget. i varje fall om man inte avsåg att vara med från början av ett Europakrig  Natosidan.

 De flesta förändringarna tycktes ha passat

Åtta år av förändring, så hette  en  skrift  som informationsavdelningen publicerade vid min pensionsavgång.  De  flesta  av de omfattande förslagen till förändring – inom den ekonomi jag hade till  förfogande

      tycktes ändå i tiden också ha passat den politiska ledningen. En del anser förstås att det var onödigt mycket förändringar och i fel riktning. Reduceringarna av arméns organisation öppnade upp för att dess kvalitativa brister skulle kunna åtgärdas under 1990-talet.
D
et enda stora bakslag jag hade och som fick mig att på allvar överväga att begära avsked var beslutet att inte acceptera den av arméchefen Erik G Bengtsson och mig föreslagna korttidsutbildade – och behövda – så kallade skyddsorganisationen. Utan i stället, liksom vid nedrustningen 1925, införde man så kallad kategoriklyvning med en utbildningsreserv som liksom på 1920- och 30-talen inte ledde till någon utbildning alls av denna. Detta beslut ledde också till att undantaget blev allt större för varje år som gick, för att till slut leda till dagens yrkessoldater. De krafter i armén, bland annat en ny arméchef, och en del pensionärer som motarbetade vårt förslag, fick med andra ord anledning att ångra sig, då de trodde att de slogs för den allmänna värnplikten.

Ibland konstaterar man också ” med vad litet vishet världen styrs”. Ett exempel på detta var nedläggningen av Milo NN. Den politiska ledningen drog med detta undan ledningsstödet för den general, militärbefälhavaren i ÖN, som skulle koncentrera sig på att försvara den enda hotade landgränsen, och tvingade honom att ”se sig om över axeln” och oroa sig för om koncentrerings- och de  efterföljande underhållstransporterna skulle komma fram. Det är i klass med att avveckla alla militära enheter på Gotland. Denna ö gör att sverige får tillgång till en stor del av egentliga Östersjöns ekonomiska resurser, och den politiska ledningen förstår ändå inte att man av utrikespolitiska – om ej militära – skäl bör markera sitt ägande av Gotland med en militär fana. hur man än idag – efter händelserna österut – kan låta bli att gruppera en stående högtäckande luftvärnsrobotenhet här, för att kunna garantera att man vid behov, även när ett hot finns mot den sjötransport som krävs, kan gruppera ut någon eller ett par av våra få markstridsbataljoner är ytterligt svårbegripligt. Luftvärnsenheten skulle också bidra till skyddet av den flotta som den moderate finansministern härom året klädde av alla luftvärnsrobotar. Denna enhet borde komma till stånd snarast och inte som de nya moderaternas förslag till förstärkning om tio år.

 

Bengt Gustafsson general, ÖB  1986-1994